dontblameCruella

Måste skriva några ord till såhär på lunchen...

Satt precis och kollade tillbaka i min blogg, sen kollade jag lite i Johannas blogg. Minns när vi satt i bussen och klurade på vad hennes blogg skulle heta, hur vi fixade och styrde. Jag undrar om den här sommaren någonsin kommer att ge mig ro igen. Så fort jag tänker tillbaka på den, minsta lilla antydning till den, fylls jag av en känsla så stor att det känns som om kroppen ska sprängas. Som en stor boll blandad av så väldigt mycket lycka, så extremt mycket saknad och en liten bit ångest över allt den här sommaren förändrade. Sommaren är som en dröm som inte går att återvända till. På ont och gott. En vacker dag gör vi kanske en liknande resa, men tills dess är det svårt att föreställa sig hur man någonsin ska få känna de känslorna igen. Vår buss, alla hotellrum och tidiga mornar när jag varit vaken alldeles för länge, sovit alldeles för lite och släpade mig ut till bussen. Vår superglada busschaffis och tjejerna som yrväder och inte många gånger kände jag för att sova när jag väl nådde satt där i bussen. Jag sov nog inte många timmar alls, över hela sommaren räknat. Jag åt nästan inget. Det var som att alla vanliga behov försvann. Det blev helt plötsligt möjligt att leva på luft och lycka och drömmar. Den här veckan har jag sovit 6-7 timmar per natt och det har gjort mig helt slut och nu är jag dessutom lite sjuk. Det är underligt. Lycka är ett bra drivmedel.

I somras var varje dag som en ny dröm.
Mariestad. Sol, klänningar och världens bästa gig. En promenad längs stan när solen började gå upp.
Ransäter och ingenting. Och regnet.
Halmstad, århundradets värsta åskskur. Sandra som bara skrek och grät och jag som började hoppa i vattenpölar och bara garvade.
Misterhult.
Kalmar när jag inte hade någon röst.
Malmö när varken jag eller Johanna hade någon röst.
Säter när det helt plötsligt kom lösa getter i kön. Säter, när Jackie för full hals skrek "MARKUS JAG ÄR DIN TJEJ!!!!!"
Sundsvall och kylan, ironin över att Johanna missade Lasses skinnjacka.
Karlskrona och stämningen.
Linköping. Linköping. Linköping.

Nu kan jag tänka tillbaka och le, om än med känslan av att sprängas. Om några månader till har kanske ångesten försvunnit och jag kan tänka tillbaka med ren glädje. Jag hoppas det.