Självvärderingsenkät

Martin har en dikt som bygger på  en enkät som spårar ur. En självvärderingsenkät (http://www.martinjohnsson.com/text.php?id=63). Idag när jag och Pärlan åkte på hala vägar från stan och hem tog vi en omväg till skogen och jag fick chans att analysera mig själv. Igen. Om vad man vill och inte vill, vad man gör och vad man väljer att inte göra. Som att åka till skogen. Jag ville inte åka till skogen, men jag gjorde i det någon slags välvilja. Ingen ond människa som bor där, bara helt fel för mig. När jag klev in var bara ljus tända i vardagsrummet. Jag har aldrig fattat hans rädsla för lampor, som om vi skulle fly fältet om vi såg varandra ordentligt. Jag blir alltid lite sömnig. Nu alldeles för på min vakt för att bli sömnig eller ens slappna av. Och när jag åkte därifrån tänkte jag igen. På att det inte var så farligt att göra som man inte ville. På vilken sorts människa man blir om man väljer att göra saker man inte vill utan att kunna motivera sig. Vem vill jag bli? Om man väljer att köra fort på vägen hem fast man vet att det är halt. Vad svarar jag? Hur motiverar jag det? Om man besöker en människa som ens vänner med den vänligaste rösten ber en att låta bli att besöka. Hur motiverar man det? Och när man upptäcker att de har rätt. När man väljer att åka dit fast rösten inuti är som slask och ingenting skriker att det är en bra idé. Allt är bara som en sörja i skallen men man åker lik förbannat. Lite för fort. Som om det vore ett plus att inte komma fram. 

"Hur nöjd är du med dina svar såhär långt?"

En gammal vän förstår inte hur någon kan tycka om. Hur någon kan komma ihåg eller bry sig. Tänk att leva i fem år och aldrig förstå att gamla vänner finns kvar. Att de som nu känns långt borta fortfarande minns och kanske undrar lite grann. För just den här människan har jag ju tänkt så himla mycket på. Har legat kvar i tankarna i alla år, kommit fram lite då och då och bara påmint. Funderat lite har jag gjort. Nu pratar vi igen. Säger att vi kanske ska gifta oss om tio år. Det låter bra. Som ett skyddsnät.

Och idag träffade jag en annan vän som alltid rör vid mig när vi ses. Som stryker bort håret från ansiktet eller masserar en axel. Som gör att jag förstår att jag finns och går att röra vid. Kommunikation - var tyst och rör vid mig.

C

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0