dontblameCruella

Det blev tre timmar i stallet. Först kollade jag till Olga, som stod som fastvuxen i marken och inte ville röra sig. Jag ringde veterinären igen för att försöka få honom att komma ut direkt, men det visade sig vara hopplöst. Jag ringde Ingela som bor på gården men hon jobbade och kunde inte svara. Gav mig ut en sväng på promenad med Senan. Olga stod ju ändå där hon stod.

Sensation är duktig. Idag fick han ha bett för första gången sen april förra året, när vi var på utställning. Han accepterade det och tuggade och tuggade och tuggade fascinerat på det. Var klok nog att ta repgrimma över tränset, ledde honom alltså inte i bettet utan som en vanlig grimma. Farligt annars om han sliter sig, tänkte jag. Det var väldigt klokt tänkt, för det var nämligen precis vad som hände. Vi traskade ut till vägen och tittade på en bil som åkte förbi, sen vände vi för att gå hem. Efter några meter bestämde sig Senan för att galoppera hem. Jag kan inte riktigt förklara vad som hände men jag höll emot allt jag kunde och när jag inte kunde det mer så släppte jag och såg en ponnyrumpa försvinna bort i fullt ös. Ett rejält bocksprång kostade han på sig också. Hann se honom ta sig genom eller över ett staket in till en tom (tack och lov) sommarhage och brallade sedan genom den hemåt. Jag joggade efter på vägen, ropade snälla saker med min finaste röst och när jag kom fram galopperade han ett varv sen kom han fram till mig. Antagligen var han lite paff över det faktum att han var instängd i en hage. Helt oskadd var han, två benreflexer hade fått sätta livet till och svetten lackade under tränset men i övrigt var han bara nöjd och glad. Lite förvirrad och ärligt talat lite osäker över situationen. Han verkade trygg och nöjd över att jag kom och hämtade hem honom och sen gick vi tillsammans sista biten till stallet. Nu har jag träningsvärk efter mitt joggande på blankis (som grabben slapp eftersom han tog fältet istället...). Det gav i alla fall god motion och många plus på stegräknaren...

När jag kom tillbaka stod Olga kvar på samma fläck och jag fortsatte ringa veterinärer och stallägare. Ingelas kille kom hem och hjälpte mig att putta på när jag försökte dra in Olga från hagen. Att behöva se sin älskade ponny ha så ont att hon inte vill röra sig är inte en drömsyn. Vi fick i alla fall in henne i boxen och där var underlaget mjukare. Ringde en jourhavande distriktsveterinär som grymtade att hade jag låtit min häst stå och ha ont hela dagen kunde jag gott låta henne stå och ha ont hela natten. Precis vad man vill höra från en veterinär. Jag blev förbannad och tjutfärdig och kastade på luren efter en stunds diskussion, inte ett dugg klokare. Fång antagligen, sa hon men det hade vi ju redan fattat. Hon kunde inte förstå varför jag inte ringt veterinär idag och när jag sa att jag gjort det men att han bedömt att vi kunde vänta till imorgon, muttrade hon jahaja. Hade jag kunnat föreställa mig att hon skulle bli så mycket sämre över dagen hade jag självklart tvingat ut veterinären, men det är lätt att säga med facit i hand.

Imorgon kommer dock veterinären. Olga var fortfarande pigg på ögonen och vaken idag, det kändes i alla fall lite bättre. Jag hade ett gammalt recept på smärtstillande/antiinflamatoriskt som jag idag har valt att inte ge henne eftersom jag vill att veterinären kollar på henne innan hon går på smärtstillande. Hurvida det är dumt eller klokt är väl en samvetsfråga. Hon behöver smärtstillande men långsiktigt sett behöver hon en diagnos som bygger på att en veterinär har sett henne utan att vara tjackad.

Håll alla tummar ni har,

C