Pappas flicka
Kommentar: Det här är jag och min uppväxt. Det här är andras fantasier om min uppväxt. Det här är jag när jag tröttnat på att aldrig vara tillräcklig åt något håll. Trött på uppfattningen att man inte kan vara en feminist som älskar sin pappa hämningslöst. Att alla som inte växt upp i en gruva är överklass och att det är smutsigt att från barnsben lära sig att ta hand om sig själv. Jag har nog ungefär samma tanke som "Å vem fan e du" med Doktor Kosmos.
Pappas flicka
Jag är pappas flicka
Alltid älskat min pappa hämningslöst
Naivt och ärligt
som ett barn
Jag är pappas flicka
En daddys girl
Jag är ett överklassbarn
Ett medelklassbarn
med överklasskomplex
Min uppväxt var inte tillräckligt tumult
Jag skar mina armar för noggrant
Symetriskt
Jag blev uppfostrad att bli naiv
Lärd att konsten
Att få som man vill
är att kämpa tills man gråter
Att man kan gråta av sorg
och av lycka
Så jag vet hur man får sin vilja igenom
Jag vet hur man går genom väggar
Och hur man säljer sin själ
när det gått för långt
Jag vet hur man gör sitt namn
hur man hamnar på allas läppar
och hur illa ett snedsteg smakar
Beskt som medicin
Våra väggar stod för stilla
i vägen
Jag skrek för tyst
våra rum för gapande tomma
Jag blev ett barn med komplex
ett bortskämdbarn
Ett jävlar anamma-barn
en full-i-fan-unge
som kunde laga mat
och stryka tvätt
och klara sig själv
Ett riktigt litet nyckelbarn
Jag fick tunga axlar
kronisk muskelvärk
kronisk
som hennes hjärtfel
och blodpropparna
och andningen
och stressen
kronisk
Som min oro
och min desperata önskan
att vara allt för någon
Så desperat
att jag blev kropp och kropp
och ingenting kvar
där han dragit fram
med sina snärjningsfingrar
kvävningshänder, samvetesögon
När han till slut försvunnit
Fanns det äntingen inget kvar
inget romantiserat
i det som gör mig ont
Och jag slutar skriva poesi
jag tappar förmåga till kreativitet
Som om allt jag gör är hyckleri
För att allt jag skriver är fiction
en jakt på sympati
Min poesi är inte sann
alltihop är fantasi
Jag skriver fiction
där det aldrig är slump
att personerna i berättelsen
liknar de i verkligheten
Jag är en hycklare
och poesin står kvar
som det enda jag inte kan tvinga fram
Det enda
som inte lyder mina lagar
inte alls styrbar
inte alls som kärleken
eller pengarna
Vem lägger en tröstande hand
på min axel
när jag springer ner från altaret
bort från kyrkan
bort från dig
Och allting jag drömt om
Vem lägger en tröstande hand
på min axel då
när jag sitter som en baldrottning
i vacker klänning
och undrar vart allting tog vägen
När jag tömt dina fickor
och flytt vårt land
Och undrar var allting försvann
Jag är pappas flicka
Pappas flicka
En daddys girl
Som alltid älskat min pappa ohämmat
Naiv som ett barn
Som ett medelklassbarn
Men det finns ingen trygghet
i det som gör ont
