Pappas flicka
Kommentar: Det här är jag och min uppväxt. Det här är andras fantasier om min uppväxt. Det här är jag när jag tröttnat på att aldrig vara tillräcklig åt något håll. Trött på uppfattningen att man inte kan vara en feminist som älskar sin pappa hämningslöst. Att alla som inte växt upp i en gruva är överklass och att det är smutsigt att från barnsben lära sig att ta hand om sig själv. Jag har nog ungefär samma tanke som "Å vem fan e du" med Doktor Kosmos.
Pappas flicka
Jag är pappas flicka
Alltid älskat min pappa hämningslöst
Naivt och ärligt
som ett barn
Jag är pappas flicka
En daddys girl
Jag är ett överklassbarn
Ett medelklassbarn
med överklasskomplex
Min uppväxt var inte tillräckligt tumult
Jag skar mina armar för noggrant
Symetriskt
Jag blev uppfostrad att bli naiv
Lärd att konsten
Att få som man vill
är att kämpa tills man gråter
Att man kan gråta av sorg
och av lycka
Så jag vet hur man får sin vilja igenom
Jag vet hur man går genom väggar
Och hur man säljer sin själ
när det gått för långt
Jag vet hur man gör sitt namn
hur man hamnar på allas läppar
och hur illa ett snedsteg smakar
Beskt som medicin
Våra väggar stod för stilla
i vägen
Jag skrek för tyst
våra rum för gapande tomma
Jag blev ett barn med komplex
ett bortskämdbarn
Ett jävlar anamma-barn
en full-i-fan-unge
som kunde laga mat
och stryka tvätt
och klara sig själv
Ett riktigt litet nyckelbarn
Jag fick tunga axlar
kronisk muskelvärk
kronisk
som hennes hjärtfel
och blodpropparna
och andningen
och stressen
kronisk
Som min oro
och min desperata önskan
att vara allt för någon
Så desperat
att jag blev kropp och kropp
och ingenting kvar
där han dragit fram
med sina snärjningsfingrar
kvävningshänder, samvetesögon
När han till slut försvunnit
Fanns det äntingen inget kvar
inget romantiserat
i det som gör mig ont
Och jag slutar skriva poesi
jag tappar förmåga till kreativitet
Som om allt jag gör är hyckleri
För att allt jag skriver är fiction
en jakt på sympati
Min poesi är inte sann
alltihop är fantasi
Jag skriver fiction
där det aldrig är slump
att personerna i berättelsen
liknar de i verkligheten
Jag är en hycklare
och poesin står kvar
som det enda jag inte kan tvinga fram
Det enda
som inte lyder mina lagar
inte alls styrbar
inte alls som kärleken
eller pengarna
Vem lägger en tröstande hand
på min axel
när jag springer ner från altaret
bort från kyrkan
bort från dig
Och allting jag drömt om
Vem lägger en tröstande hand
på min axel då
när jag sitter som en baldrottning
i vacker klänning
och undrar vart allting tog vägen
När jag tömt dina fickor
och flytt vårt land
Och undrar var allting försvann
Jag är pappas flicka
Pappas flicka
En daddys girl
Som alltid älskat min pappa ohämmat
Naiv som ett barn
Som ett medelklassbarn
Men det finns ingen trygghet
i det som gör ont
Tur
vår 2007
Kommentar: Det här är knappt dikt för precis såhär var det, hur ironisk jag än var när jag skrev texten. Jennys lärare i sociologi på Högskolan Dalarna sa att pedofili är en social konstruktion. Vi bodde i en tvåa i Falun bredvid en galen man som ringde på vår dörr och frågade om vi flickor sov ihop. Under den här tiden pratade Jenny mycket om Robban Broberg (på ett ironiskt vis, för det mesta) och jag har alltid haft en skeptisk inställning till "Jag måste hejda mig". Summan blev denna lite underliga dikt. När jag har tävlat poetry slam med den har jag satt bottenrekord genom att få 3.2 poäng av en jurygrupp. Den jurygruppen tyckte kanske om Robban Broberg.
IOrientering
är en sport jag tror
skulle kunna passa mig
Men jag gillar inte att springa
och har vad man på vardagligt språk
kallar för muskelsjukdom
och en naivt positiv bild
av min förmåga att läsa kartor
När jag får en karta i handen
brukar jag hänvisa till en gången karriär
som distansryttare
men nämner sällan
att det var två prova-på-ritter
och att de banorna
var snitslade
Tänker på det
när jag och Pärlan susar förbi skogarna utanför Åby
där jag en gång i tiden
blev underkänd i skolorienteringen
Tre år i rad
Tänker på att jag har 27 mil hem nu
och att vägen mellan Norrköping och Katrineholm
är den tråkigaste att köra
Men jag har lovat mig själv
att jag får köpa godis
när jag kommer till Kungsör
Jag är som ett stort barn
och stora barn
behöver stora chokladkakor
Tur för mig.
II
... och allting är frid och fröjd
tills jag (senare på kvällen)
ligger i min säng i Falun
och skräckslaget upptäcker
att jag har glömt morsans bil
på Kungsgatan i Norrköping
Glömt den där
liksom lagt den ifrån mig
som en halsduk på bussen
Shit...
Vilken tur för mig
att jag hallucinerar
och är djupt förvirrad tankemässigt
Tur för mig
och tur för morsan också.
III
Under de senaste veckorna
har jag haft uppenbara problem
att få ur Robban Brobergs röst ur huvudet
Allt jag hör
är att jag måste hej, jag måste hej, jag måste hejda mig
när jag ser en tjusig tjej
Jag hör det
om och om igen
på föreläsningar
i bankkön
hemma på kvällarna
"Inte springa fram och ropa
hejsan, svejsan"
Jennys lärare säger
att pedofili är en social konstruktion
Jag blir ganska fundersam
men tänker också tur
Tur för Robban Broberg
Ed för ingenting
söndag 6 augusti 2006
Kommentar: Den här dikten är helt fiktiv. Jag gillade tanken på att bygga en historia kring två karaktärer som inte hade en chans ihop. Den är skriven på vägen hem genom Eskilstuna efter en konsert, där Lasse tittade över himlen och sa "Nu föll det en stjärna. Önska er någonting." På hösten 2006 (kan ha varit tidig vår 2007) gjorde jag en diktsamling som fick heta "Dikterna om oss" som innehöll en helt svit om det här tragiska kärleksparet. Det här är den första dikten i sviten.
Vi svor direkt en edpå att aldrig prata om sådant vi tyckte om
eller varför vi träffats
Det var ändå slut på det nu
Det var väl lika bra
Vi skulle ändå aldrig fått
några vackra barn
Vi såg ingen mening i
att lära känna varandra ytterligare
Jag ville inte veta ditt namn
Du ville inte veta min ålder
Det var så vi hade svurit
på samma sätt
som folk svär varandra evig trohet
Trots att man lär sina små
att det är fult att svära
Det skulle aldrig (mer)
vara mig du tänkte på
när lägenheten var sådär gapande tom
Och jag skulle aldrig (mer)
ringa gråtandes mitt i natten
och förklara för dig
att jag inte hade någon
inte dig, inte mig och absolut inget oss
Men sånt spelade ingen roll
Vi slog det ifrån oss
Jag ville inte ha dig
och du hade väl aldrig egentligen
velat ha mig heller
Vi ville möjligtvis ha varandra
rent kroppsligt
eller åtminstone som en trygghet
om medicinerna inte skulle hjälpa
Vi hade pratat om världen ibland
Om hur jävlig den var
Och hur vi gjorde skiten värre
bara genom att existera
Vi brukade skratta åt tanken
på hur vi skulle se ut
tillsammans
Jag kan ha gråtit någon natt ibland
och hört dig slå knytnävarna i väggen
Och jag visste att du visste
och du visste att jag visste
Och vi låtsades så målmedvetet
som ingenting
Vi är vuxna nu
Vi har vuxit ifrån sådana barnsligheter
Och vi gick
med händerna i fickorna
och blicken i rullgruset
Rullgrus
som gör så ont
att ramla i
Men vi skulle inte ramla
Vi hade full kontroll
Vi hade svurit att hålla kontroll
som man svär man talar sanning
när man ljuger någon
rakt upp i ansiktet
Vi gick så stillsamt
Vi höll inte handen
Vi höjde aldrig blicken
Och när vägen delade sig
märkte vi nästan
ingenting
Det föll en stjärna den kvällen
Jag såg den på vägen hem
Jag önskade mig
ingenting
Idealkvinnan
vinter 2006/2007
Kommentar: Det här har varit min favoritdikt att läsa på scen. Den ska läsas med stora, tindrande ögon, en plutande mun och ett leende. Den känns som en presentation. Ibland saknar jag att ha en tydlig baktanke med det jag skriver - många av mina dikter är rena känslodikter, de förändrar knappast världen. Den här dikten förändrar inte heller världen, men den drar i alla fall sitt strå till stacken. Såhär några år efter att jag skrev den kan jag verkligen irritera mig på hur språkligt platt den är... Skit samma. Jag var bara förbannad på alla mansgrisar och alla kvinnor som inte vet bättre än att spela med...
Jag är idealkvinnan
Jag bär kjol
och klänning
på tillställningar
Fina smycken och dyra klockor
Jag är idealkvinnan
som ler perfekta leenden
Jag har ett blont, långt hårsvall
C-kupa
och en trådsmal midja
Är liksom smal av naturen
men ändå med kvinnliga former
(om ni förstår hur jag menar)
Jag äter bara sockerfritt
Sockerfria kex
Jag har en man
Jag skrattar alltid åt hans skämt
Jag skrattar på rätt ställen
Jag vet min plats
men har ändå lite skinn på näsan
Är ju ingen feminist direkt
Vi behöver väl inte bråka,
vi kan väl dela?
Jag föder hans barn
Jag tar hand om dem
Jag blir smal igen
Jag har ett jobb
med lite lägre lön än hans
Och så lagar jag middagar
klassiska, thaiinspirerade
franska, italienska recept
Och så köttbullar såklart
Men jag
Jag äter bara två
Jag shoppar lagom mycket
Jag är inte utseendefixerad
men visar mig inte utan smink
Det gillar inte min man
Min man säger
att jag inte behöver jobba mer
Jag slutar jobba och börjar virka
Jag har en så fin man
För jag läser böcker om trädgårdsskötsel
och han anställer en trädgårdsmästare
Jag virkar halsdukar, mössor
och hela tröjor!
Barnen flyttar ut
Jag ringer upp telefonförsäljare
Jag köper allt de har
Min man säger
FY
FY
Jag skäms
Jag får sova under trappan
med ett tuggben
Jag har börjat virka tuggben
Jag kan inte hitta hunden
Jag har virkat bort
hunden
Jag virkar hela gardiner
Min man säger
FY
FY
Jag skäms
Kissar på hallgolvet
Får sova utomhus
Han går i pension
Jag virkar halsdukar till hela kontoret
Han vill skiljas
Jag är idealkvinnan
Jag bryter ihop lagom mycket
Jag reser mig igen
och går vidare
Tar kopplet i munnen
och förvandlas till katt
Åker till Afrika
med två flygplan fullastade
med virkade halsdukar
(Är klädsamt smådum)
Virkar om halsdukarna
till skolbänkar
Åker hem
Blir feminist
och lesbisk
och manshatare
och får i alla fall dö lycklig
Förklaring
Det här ska bli en samling dikter. Inte bara färdigskrivna dikter utan lösa stycken, tankar och ord också. En röra, helt enkelt. Välkomna till min elaka röra.
C
