dontblameCruella

Lätt att säga att man är deppig och nere och allt är skit och inget kan bli värre och bajs bajs. Känner mig inte alls så. Jag är deppig och nere, men av en anledning som kan tyckas rätt underlig. Jag förstår nämligen inte hur saker rimligtvis skulle kunnat vara bättre. Allting är inte perfekt, men mycket har hänt den här sommaren och jag kan inte föreställa mig ett scenario där saker kunde varit bättre. Det har regnat, jag har tidvis förlorat all kontakt med min vardag, jag har gråtit en del och fryst och gnällt och gått ner i vikt fast jag inte behöver. Ändå känns allt som ett stort lyckotöcken. Jag har haft ett fantastiskt jobb, jag har mött de bästa av människor och skrattat mer den här sommaren än jag gjort på flera år. Så mycket känslor, den här sommaren har varit ett stort känslokaos. Man gråter för att man är lycklig, i nästa stund skrattar jag åt eländet. Jag har sett varenda vrå av Sveriges land, jag har härjat runt i loger och på Grand. Jo. Faktiskt. För dig, för dig, för dig. Jag vet inte. Kanske för mig, för mig, för mig. Hörde mig själv säga att jag aldrig satt min fot på en spelning av någon annan anledning än för mitt eget välbefinnande. För att jag mår så jävla bra av det, att det gör mig glad och stressar ner mig. Att det tar bort mitt pretto-jag, mitt effektiva och arbetsfixerade jag. Konserterna får mig att glömma allt jag måste komma ihåg och fokusera på nuet. Jag har svårt för det annars. Jag är så ruskigt raslös, jag har aldrig tålamod till någonting. Jag vill röra på mig, flytta på mig, orkar inte lyssna vill bara prata. Drar i saker, plockar undan maten innan alla ätit upp, sparkar på småsten, vankar runt. Alla gig, bara för min egen skull. Det låter hemskt, men rimligt. Många kring mig tror jag går för Lasses skull. Det är en underlig inställning. Lasse har hundratusentals fans. Jag behöver inte gå på spelningar för Lasses skull, det finns så många andra som är likadana som jag. Den dag jag inte kan slappna av, när jag vill vidare och står kvar för någon annan än mig själv, är jag körd. Då är jag fel ute. När förtrollningen är bruten är det dags att ge sig av.

Jag har en bild av att människor omkring mig väntar på den dag jag ska göra dem besvikna. En konstig inställning. Några är jag tryggare med, de vet vad de får. Många har fått mig på köpet, en del av Jonas oftast. Jag går bara runt och väntar på att göra något som får dem att tycka att de hade rätt trots allt. Att jag är opålitlig och falsk. Jag är förvånad över mig själv och kanske för ärlig för mitt eget bästa, som skriver det rakt ut.
Den 8 september går mitt flyttlass till Stockholm och jag känner det som om jag gör folk besvikna. Inte de jag känner väl, de flesta är redan långt härifrån och glädjs mest. Några lämnar jag kvar här, några tänker nog "vad var det jag sa", några bryr sig inte. Jag har betalat min första hyra för lägenheten i Årsta och det känns bra. Det känns så jävla bra.

C