dontblameCruella

Min förkylning ger sig inte. Sedan torsdag em förra veckan har min röst varit lite opålitlig, jag har låtit allt från småhes till Sanna Bråding och framför allt har jag låtit som en tonårsgrabb i målbrottet. Giget i Säter igår var mycket skrik och bråk och djävulskap i publiken jämfört med andra städer. Det tar på energin att hålla koll på folk som kommer flygande o vakter ska stå i vägen hela tiden - men giget var på det hela taget roligt. Hellre full publik än torr publik. Efter giget vänder jag mig mot Jackie för att säga något. Ingen röst. Igen! Frustration, jag som precis fått tillbaka min röst! Nu låter jag dock som vanligt igen, tack och lov.

Efter giget roade jag och Jackie (och ett paket mariekex) oss med att ta vackra bilder. Jag slänger upp några smakprov.

Vi ses,

C

Kolla in coola brudens blogg: http://stort-liv.blogspot.com

Gryyymt.

Fredag morgon 8:30. Plockade upp brudarna på tågstationen i Norpan och begav oss i morsans snygga åk mot Kalmar. Beräknad ankomst 12:08. Typ.

Fullt ös söderut. E22:an är tråkig men tjejerna är roliga. Efter att ha passerat Västervik började ett högljutt gnällande från Johannas sida;
"Asså hallå! Alla de här jävla hålorna man kan svänga in till längs vägen, det kan ju inte bo folk där! Man borde svänga in och knacka på i ett av husen och fråga varför de bor där och typ hur många som gör det och om det är inavel och så".


Så jag svängde in mot Misterhult. Tjejerna ylade i baksätet när jag bromsade in. Hamnade på en slingrig skogsväg, ganska snart stod en röd volvo vid vägkanten. Någon stod utanför bilen, jag saktade in och beordrade Johanna att fråga personen i fråga om var byn var. Plötsligt ser jag att det som såg ut som en beigeklädd människa inte är en beigeklädd människa, utan en människa med en stor naken rumpa - någon har skitit vid vägkanten och är i full färd med att torka sig. Detta med arslet vänt mot vägen. Man tackar så mycket.
Utbrast i panik "Oj oj oj" (hade fortfarande inte mycket till röst att skryta med...) och Johanna, som precis ska rulla ner rutan ser också och börjar skrika KÖÖR!! Brudarna i baksätet skriker. Gasen i botten och vi skriker av skratt i bilen och inser att vi måste köra fram till byn Misterhult för att se om där finns några toaletter eller om alla bajsar på vägen.

Misterhult visade sig vara en liten by med skola och kyrka och rätt många hus. Vi hittade en man o hans son på Misterhults återvinningscentral (öppen onsdagar 15-18). Johanna flög ut ur bilen för att fråga om byn och var det fanns en badplats i närheten. Mannen räknade på fingrarna till fem personer som bor i Misterhult, sen gav han henne en enastående vägbeskrivning till närmsta sjö:
Ni kör förbi den gula herrgården, följer en slingrig väg. Efter en skarp kurva kommer ett dött träd. Sväng in där". Vi hittade aldrig den badplatsen, men vi fick många lååånga skratt och en fin tur i skogarna kring Oskarshamn.


Senare hittade vi en sjö vid byhålan Stensjö by. Oerhört vacker sjö, lugn och stilla tills det kom tre galna Östgötar (och en förvirrad Trollhätta) gapandes och tjoande ur en bil som senare krävde åtta omstarter för att hitta dragläget och starta i uppförsbacken på vägen därifrån...



Vi nådde Kalmar vid ett-tiden och fick se turnéns hittills bästa gig. Ingen tvekan.



Det här är kanske den bästa sommaren någonsin.

Vi ses,
C

Tjo!
Jag har nästan ingen röst! Först hade jag (enligt Jonas) röst som en sån där sexig telefontjej, sen utvecklades det till en djup whiskeyröst till att nu, slutligen, låta lite som Sanna Bråding! Har nästan ingen röst kvar alls nu, förhoppningsvis är den tillbaka imorgon annars blir jag sexigast i hela Kalmar.

Jag slapp förresten både Grönan och Kolmården. Ärligt talat blev jag lite besviken, men fick plötsligt välja på att åka med två nätter och tälta (!) med tre galna syskonbarn och en mamma vid Skara sommarland eller vara hundvakt tre dagar. Valet var lagom svårt. Nu har jag tillbringat tre dygn med att se till att den håriga bollen har skitit, kissat och inte ätit upp något olämpligt. (Med andra ord ungefär vad mamma gjorde i Skara, fast utan tältet)



Imorgon åker jag till Kalmar, det firar jag genom att bleka håret och packa väskan. Väskan låg kvar i hallen sen i måndags, så det var enkelt gjort att packa om. Är dessutom bara borta två nätter.

Vi ses i Kalmar eller Malmö eller kanske i Norpan,

C

...men hemma bäst, sägs det ju. Klockan är 11 och jag sitter på bussen mellan Göteborg och Linköping och längtar hem. Det är bra att jag längtar hem, för om ungefär två och en halv timme hämtar Jonas mig på stationen i Linköping. Vi ska åka förbi ponnyn och sen hem till lägenheten. Känns nästan overkligt att jag har en lägenhet överhuvudtaget, känns som om det var evigheter sedan jag var där. Det är inte sant, jag åkte i tisdags och har alltså bara varit borta i sex dagar. Sex långa och extremt händelserika dagar. Har sett Göteborg, Varberg, Mariestad, Ransäter, Karlstad och Göteborg igen. Lysekil igår med klipporna och en fiskmås som bajsade på Sandras jacka.



Norrköping 19:30:

Ransäter var en upplevelse! Hujedamej! Brudarna sa vad jag tänkte: "Vad är det för jävla håla vi har kommit till?!". Vi ägnade fyra timmar innan insläpp i världens ände. Hjälpte tjejerna att få sin packning till vandrarhemmet och checka in. Där tog de såklart inte kort och vi fick skrapa vartenda öre vi hade till damen som ägde stället. La fram högar med mynt på bordet.. På väg från vandrarhemmet till spelplats (i ösregn) konstaterade vi att ingen hade några kontanter kvar = inga pengar till mat förrän området öppnade. Vi frågade inne på ett museum, den enda civilisation vi hittade, om de tog kort men de bara skrattade och sa att handla med kort och hitta en bankomat, ja, det får man göra i Munkfors. När vi kom tillbaka stod dock vår buss kvar på parkeringen och jag kunde kasta mig över den och hade lite kontater i min väska. Ransäter var verkligen ett äventyr... Tror knappast någon av oss någonsin återvänder.

Något roligare var att Jackie kom ner från Örebro för att se spelningen. Jackie är grym och vi hade en rolig kväll ihop. Jag träffar henne alldeles för sällan, några gånger om året bara...

 




Det första som hände när jag kom innanför dörren idag var att mamma ringde. Hon berättade att hon lovat att vara barnvakt tisdag - torsdag och nu var jag medräknad i hennes planer. Inte kan hon väl ta hand om alla tre barnen själv, sa hon. Det har hon rätt i, jag är bara tveksam till hur jag plötsligt kunde bli den självklara kandidaten. Nu är jag i alla fall bortlovad att åka till Gröna Lund (!) med tre galna barn på onsdag och Kolmårdens djurpark på torsdag. Överlever jag detta är det möjligt att jag överlever allt. Och en sväng till Stockholm har ju ingen dött av, jag reser ju ändå så himla lite. Eller som pappa uttryckte det "du ligger ju ändå bara i lägenheten och latar dig hela dagarna".

Jonas är ute och affischerar, jag ska hyra en film och plocka i ordning lite i vårt nya arbetsrum.

Vi hörs,

C

Vår buss rullar in i Karlstad för att plocka upp fans. Jag är så trött att jag ser stjärnor, men mina flickor håller mig glad och road. Jag saknar hemma men vill å andra sidan aldrig komma hem igen. Fast alltså, det vill jag ju, men ja... Ni kanske förstår.

Jag ger er en bild på mig, ful och dan, men ändå. Gig i Varberg och vattnet på scentaket släppte lite... Över mig typ.

Igår var min 50e winnerbäck-konsert. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Det är mäktigt, mäktigt men underligt. Tänk vad mycket tid man har lagt, så mycket pengar och energi. Men tänk på vad man fått tillbaka... Undra vem jag blivit utan Lasse. Undra vad jag hade gjort med all tid... Kastar än en gång upp min gamla bild från genrepet 06. Den är bara så söt.



C

Ibland känns mitt liv så himla sjukt och kontrastfyllt. Som att gå från spårvagnen och billigaste bussen till en svit på 18e våningen. Sitter i fönstret och kan inte titta mig mätt. Har tvn på i bakgrunden, tittar på Sjukhuset och äter toblerone. För ett par timmar sedan var jag hemma och möblerade fortfarande om i lägenheten. Jag och Jonas har gjort om sovrummet till arbetsrum och sover numera i vardagsrummet. Det är väl en prioriteringsfråga antar jag, om man vill sova eller jobba, vi vill uppenbarligen jobba.

En av tjejerna på jobbet sa att mellan 20-25 är en konstig ålder eftersom man inte gills som vuxen men knappast heller gills som barn. Först tyckte jag det lät larvigt, jag gillar inte tanken på att ens ålder ska vara en orsak till att något är konstigt. Att åldras är naturligt. Samtidigt håller jag med henne och förstår vad hon menar. Jag känner mig som ett barn nästan hela tiden, jag är övertygad om att människor i min omgivning inte ser mig som vuxen. Samtidigt känner jag mig vuxen i relation till en del människor. Vi skämtar om vuxenpoäng hit och dit och vuxenpoäng har jag så det räcker och blir över. Min storebror har alltid kallat mig för att vara lill-gammal och det har jag nog också alltid varit. Nu är jag snart 20 och har lägenhet med sambo och katt och egen bil och medmerakort och två hästar jag betalar själv, jag tar mina egna beslut och planerar min egen tid. Antar att sådant kallas för att vara vuxen, trots att jag knappt kommer in på krogen. Vad händer om man har allt man vill ha innan man ens får köpa sprit på Systemet? Ska man leva på och vara harmonisk? Jag som avskyr när saker bara rullar på. Jag är en anställning ifrån att ha allt jag vill ha - tror jag. Tänk om det här allt det är? En svit i Göteborg och ett arbetsrum i Norrköping...

C

Jag hade fått för mig att det under omständigheterna lämpade sig bäst att placera sig längst bak under konserterna i år. Jag kollade turnépremiären i Helsingborg från kanten längst ut till vänster. Såg Göteborg längst bakifrån, med scen 2 i ryggen. Jag tror aldrig jag blir vuxen, jag längtade så mycket till staketet längst fram att jag hade kunnat göra nästan vad som helst för att få stå där. Två spelningar, sedan stod jag där framme igen. Vilken känsla det är att få stå längst fram vid staketet. Det är sjukt egentligen. Varje gång jag står där framme och hoppar och skrattar och dansar tänker jag att det är därför livet rullar på. Att det är det som är belöning för allt slit, det som är själva livet. Att få stå längst fram vid staketet...

Idag är jag ledig och vilar upp mig. På tisdag bär det av till Göteborg och fixa lite inför onsdag. Då rullar jag och fansbussen till Varberg. Kanske hittar man mig längst fram, om inte där, så helt klart i någon av övriga sommarstäder. Jag tänker aldrig sluta ha roligt.

C

Nu är två dagar (mer eller mindre) i Helsingborg avklarade och det är dags att plocka ihop sina prylar igen. Just nu ligger de i en röra över golvet, måste packa väskan innan jag somnar, jag litar inte på mig själv på mornarna. Jag och M har varit på långpromenad i stan idag, gått ut på piren och upp i Kärnan. Det var hurtigt och riktigt trevligt. Jag gillar att promenixa och solen sken så snällt så.



Turnépremiären var härlig, kanske var det allra allra bästa att Tvivel dammats av och fått liv igen. Mycket låtar från de senaste skivorna men inte så många från den allra senaste. Jag gillar det här, men det gör jag ju alltid. Det är underligt att inte stå längst fram.

Min kamera har det lite jobbigt just nu och bilderna är därefter. Kastar dock upp ett par av mina dåliga bilder, så får ni i alla fall ett begrepp om hur det såg ut.





C

Taxi hämtar mig om 14 minuter för avfärd mot Centralstationen. Nu börjar kalajset. Shit... Trodde nog aldrig det skulle bli 9 juli.
C

Funny har varit hos mamma hela veckan, Jonas är och semestrar i Danmark. Kattstackarn kunde inte gärna klara sig själv. Som mot kompensation blev jag tvungen att ta med mig hennes hund över helgen när hon åker till Skillingaryd (!). I natt har Funny sovit på min rygg och Hugo har stått nedanför sängen och skällt på alla som gått förbi utanför på väg hem från krogen.

Idag tänkte jag samla lite fler vuxenpoäng. Ska ner till stan och köpa en väska på hjul. I dagsläget brukar jag släpa runt på Jonas sportväska, men igår fick jag nog. Efter det ska jag till sjukhuset. Jag har lovat att försöka smuggla in min dator till prinsessan för att kunna se på film. Konstigt att en sån liten sak, något så oskyldigt, kan kännas som en stor brottslig handling. Konstigt att någon man älskar så varmt och högt kan ligga inlåst på sjukhuset. Snart är 500 bitar pussel på plats. Jag har lovat att ta med kartong och lim, vi ska sätta upp pusslet på väggen när det är klart. Prinsessan gillar att se resultat.  Prinsessan gillar att se resultat.

C