dontblameCruella

Ibland känns mitt liv så himla sjukt och kontrastfyllt. Som att gå från spårvagnen och billigaste bussen till en svit på 18e våningen. Sitter i fönstret och kan inte titta mig mätt. Har tvn på i bakgrunden, tittar på Sjukhuset och äter toblerone. För ett par timmar sedan var jag hemma och möblerade fortfarande om i lägenheten. Jag och Jonas har gjort om sovrummet till arbetsrum och sover numera i vardagsrummet. Det är väl en prioriteringsfråga antar jag, om man vill sova eller jobba, vi vill uppenbarligen jobba.

En av tjejerna på jobbet sa att mellan 20-25 är en konstig ålder eftersom man inte gills som vuxen men knappast heller gills som barn. Först tyckte jag det lät larvigt, jag gillar inte tanken på att ens ålder ska vara en orsak till att något är konstigt. Att åldras är naturligt. Samtidigt håller jag med henne och förstår vad hon menar. Jag känner mig som ett barn nästan hela tiden, jag är övertygad om att människor i min omgivning inte ser mig som vuxen. Samtidigt känner jag mig vuxen i relation till en del människor. Vi skämtar om vuxenpoäng hit och dit och vuxenpoäng har jag så det räcker och blir över. Min storebror har alltid kallat mig för att vara lill-gammal och det har jag nog också alltid varit. Nu är jag snart 20 och har lägenhet med sambo och katt och egen bil och medmerakort och två hästar jag betalar själv, jag tar mina egna beslut och planerar min egen tid. Antar att sådant kallas för att vara vuxen, trots att jag knappt kommer in på krogen. Vad händer om man har allt man vill ha innan man ens får köpa sprit på Systemet? Ska man leva på och vara harmonisk? Jag som avskyr när saker bara rullar på. Jag är en anställning ifrån att ha allt jag vill ha - tror jag. Tänk om det här allt det är? En svit i Göteborg och ett arbetsrum i Norrköping...

C