Ibland gör man fel, ibland gör man rätt

Jag är så frustrerad över mitt eget beteende att jag har lust att kasta något, hårt in i väggen. Typ min telefon. Nu har jag inte gjort det eftersom mitt logiska tänkande säger att det är en dum idé. Jag gjorde det visserligen en gång när Jonas och jag bodde ihop, då höll den. Minns inte alls vad jag var frustrerad över då, men minns att telefonen åkte i väggen med en sjujävlarns kraft och att Jonas såg lite ställd ut. Ställd och irriterad över min barnslighet.

För ett par år sedan garvade jag och sa att grabbar födda 74 är min gräns. Sånt är uppenbarligen bara bullshit för jag hade inga påtagliga problem med att ägna ett par timmar av  min tisdag åt att flirta med en kille född ytterligare ett par år tidigare. Jakob sa inte mycket vettigt, men en sak sa han som stämde oerhört bra:
"Ålder är bara en siffra. Som du och hastighetsskyltarna ungefär."

Nu var det inte åldern jag borde tagit upp utan det faktum att jag har så svårt att ta konsekvenser av mitt handlande. Det är jag i ett nötskal: Jag älskar att påbörja saker men jag hatar att avsluta dem. Oavsett om det handlar om gigantiska projekt, storstädning eller flirtande. Jag gillar att flirta men blir skräckslagen om jag får någon slags respons och börjar tänka giftermål och "jag som ville vara singel ett tag nu" och ser hela mitt liv spelas upp framför mig. Hur jag sitter som pensionär med en kille som jag bara ville se vad han gick för.

Herregud. Jag har tur som har så fantastiska vänner. Hur som helst, liksom.

Dags för mig att sova, uppenbarligen. Annars kan jag tjata om grabbar som vill ha mig, grabbar som kanske vill ha mig och grabbar som inte vill ha mig hela natten. Och vad jag vill? Varför är det så svårt att veta det?

C

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0