Onsdag, stressen börjar anas



Idag är det onsdag, klockan är 23:22 och jag ska vara ute ur min lägenhet om ganska exakt fyra dygn. Då ska den vara städad och alla möbler borta. I skrivande stund står det kartonger uppradade längs väggarna men jag har fortfarande inte hittat något lämpligt ställe att hysa in mina möbler på. Jag har alltså fyra dygn på mig att hitta ett förråd/en vän/någon slags lösning där mina möbler kan bo i en månad. Oscar har lovat mig att jag kan ställa in alla mina kartonger i hans förråd men att det är begränsat med plats där. Pappa tar med sig överflödiga saker i den mån det får plats, när han åker ner från Stockholm på fredag. Michaela har sagt att min soffa kan få bo i hennes lägenhet (90 kg, fyra trappor utan hiss...). Och resten?

Fåtöljerna ska jag försöka skänka/slänga. Tv-bordet får pappa ta med sig söderut, likaså Funnys klätterställning. Mitt vitrinskåp ska jag försöka sälja billigt. Vad är kvar? En cd-pelare, en Billy, ett litet skrivbord, ett matbord, fyra stolar och en byrå. Det är allt. Så lite saker att det är skrattretande, men det hjälper inte. Sakerna kan ju knappast stå på marken... Att hyra ett lager kostar ungefär 1000 spänn. Det är egentligen inte så farligt men jag har ju inte 1000 spänn över direkt. Suck och stön. Förlåt, jag ska inte beklaga mig om pengar nu igen.

Träffade en söt kille ikväll, men han är så klurig. När han går vet jag aldrig när jag ser honom igen. Att få honom att dyka upp på samma ställe som mig är som att försöka få ihop en dejt med presidenten. Någon gång under kvällen utbrast han, glatt leende "Du är mycket bitchigare än jag trodde!". Jag tog det självklart som en komplimang.

Imorgon gör jag näst sista dagen på min praktik. Det är helt absurt. Det har gått åtta veckor och jag kan inte fatta det. Att det har gått åtta veckor innebär också att mitt och Jonas förhållande börjar ligga rätt långt bak i tiden. Lägenheten på Smedjegatan städas ur i helgen. Jonas har sagt att jag inte behöver hjälpa till och det känns pinsamt lättande. Jag gråter bara jag sätter min fot i den lägenheten och jag vill inte vistas i den tom. Måste dock hämta mina sista saker i helgen. Bye bye till det där livet som blev lite för lätt att leva. Lite för bra. Jag är kanske Sveriges mest rastlösa människa. Har i alla fall något att jobba på...

C

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0