Hur fan gör man?

   
Olga & Sensation



Har gått den här veckan och varit orolig och haft kval om det här med kärlek och livet och sånt. Djup skit. Har känt mig vilsen och lite borttappad. Alltihop nådde nån slags kulme i fredags natt. Försökte hälsa på i gamla lägenheten men gamla lägenheten är ett hem som jag inte bor i. Jag älskar att gå in där och hatar att gå in där och nu klarade jag helt enkelt inte av det. Sånt är livet. En ledsen natt, men sen jobbade jag med min favoritkock på lördagen och vi fick finbesök i matsalen. Plötsligt kändes inte livet så himla hopplöst ändå. Hälsade på mina älskade, älskade hästar. Olga har mer päls nu än någonsin förut, Senan växer och är opropotionelig. Jag älskar dom så hejdlöst att det gör lite ont att se dom. Olga är som vanligt lite svårcharmad när jag varit borta för länge, men sen hittade jag ett bra kliställe i örat och då var vi vänner igen. Senan ser alltid ut som att han inte förstår. Han har inte ärvt sin mors intelligens, han är antagligen ihålig i huvudet. (Förlåt, bebis).

Resten av min lördag var fin. Min söndag också. Fin. Jag tror det regnade, kanske. Jag vet inte egentligen. Kanske regn i verkligheten, men jag var i min egen värld. Den är fan i mig inte så dum ibland. Att lära sig att man själv är den enda man kan lita på att man alltid lever ihop med, är pissigt. Att behöva inse att det bästa man kan göra, inte bara för sig själv utan för alla i ens omgivning, är att lära sig att älska sig själv och kunna laga sig när fogarna spricker. Man kan inte alltid ringa hantverkaren, man kan inte alltid kasta sig ihop med någon annan som ska göra jobbet. Nästan aldrig är det schysst att luta sig för mycket på någon annan. Man måste helt enkelt lära sig älska och ta hand om sig själv. Jobbig skit kan tyckas.

C


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0