dontblameCruella

När jag körde bil slog mig tanken att jag är lillgammal. Min brorsa sa alltid det till mig när jag var liten. Att jag var lillgammal. Jag fick ålderskris mitt på söndagseftermiddagen och undrade vad i hela friden som gjort mig så vuxen så fort. Varför jag sitter med bil och lägenhet och femtioelva flyttkartonger och utgifter och utbildning och vuxenlogik. Jag funderade på hur jag kan vara 20 år och varit förlovad och haft sambo och varför jag vet så mycket saker som jag inte behöver bry mig om. Jag undrade när Jonas och jag gick från att vara två ångestladdade, vänstervridna tonåringar som alltid sa tvärtemot till att göra allting i raka linjer och skaffa firma och helt plötsligt sitter man en dag och är beroende av cocacola som man för några år sedan hade såna principer mot att jag övervägde att dumpa killen som en gång lurade i mig cola. Dricker en cola nu medan jag skriver. Jag undrar när all min tonårsångest försvann, den som ägde mig och styrde mig och gjorde mig obehaglig och rädd. Funderar på när det hände, när ångesten gick över til en trygghet och hur jag för kanske första gången hittade ett ställe som jag kallade hem. Hur konstigt det kändes när den riktiga världen kom tillbaka i höstas, när hem försvann genom ett aktivt val att göra något annat. Och för några timmar sen satt jag och killen jag delat hela livet med i varsitt hörn av ett caféfönster och pratade om poesiföreningar och arrangemang och om att hantera ångest. Om att bli vuxen kanske. Vi som redan gjort för mycket i just den frågan. Nu satt vi i varsitt hörn och för första gången på flera månader kände jag mig lugn i hans sällskap. Som om jag försonats med allt det där som gjorde så ont. Känslan av att sprängas inifrån var någon helt annanstans och det kändes varmt att få låna en stund av hans tid. Det är konstigt hur man kan vakna en morgon och inse att man tagit sig ut på andra sidan. Att all den där smärtan man trodde aldrig skulle försvinna faktiskt har försvunnit. Att man har överlevt.

Och så i bilen lyssnade jag på Tidvis och kände igen mig på ett sätt jag aldrig gjort förut. Som en snyggt skriven sammanfattning på december och januari. Och det var skönt att andas ut och våga tänka att om den smärtan kan gå över, då klarar jag vad som helst. Jag klarar vad som helst.